Jag är förvirrande ibland. Vad håller jag på med egentligen? Vad vill jag ha ut av allting?

Yrar mest runt i livet känns det som. Kärleken är också ett kaptel för sig. Älskar jag? Har jag någonsin älskat?

Hur vert man det egentligen?

De som säger att de vet säger ofta: Man vet det.

Men kan inte det vara passion? Man förväxlar med passion?

Jag vet inte vad jag vill. Vad jag vet är att jag vill att en förändring ska komma till stånd. Jag vill göra en helomvändning, inte gå i samma invanda spår hela tiden. Frågan är bara vad?

Är det jobbet? Ja, absolut kan det vara det, jag har ju ändrat mig lite pga att jag börjat plugga.

Är det livet som sådant?

Ja, jag vet inte, tåls att fundera på...

Jag vet inte varför, men vi conectar inte som vi gjorde förr. Det gör mig ledsen, faktiskt. Vi hade underbara samtal förr, långa, invecklade, skämtsamma, om allt. Nu blir jag ofta ledsen. Mest pga att du skriver om de som jag inte vill läsa om. Jag har sagt att vissa (H) har jag svårt för, ändå återkommer du alltid till henne i våra samtal. Förstår du helt enkelt inte att jag blir sårad?

Jag har hängt med i samtal om T,G F och även någon böna från utlandet som jag inte minns namnet på. Visst kan jag lyssna, men ibland behöver jag också sätta en gräns.

Jag vill inte...

Varför missförstår vi varandra? Är det nästa led i vår relation, någon slags test?

Klarar man sig igenom det så kommer man fram än mer tighta?

Kanske. Kanske inte.

Men jag förstår inte ditt resonemang alltid, det är som om du driver med mig. Att du har mig som en leksak att fördriva tiden med. För att sedan säga att: Vi har väl inget, vi känner ju inte varandra egentligen. Jag har ju inte lovat dig något säger du. Och det är ju sant. Vi är ju sambos båda. Jag måste nog inse mer realitet tror jag. Jag kan inte hålla på så här utan att få mer känslor, det är inte så jag funkar.

..kan jag rekomendera. Har du någon på chatten som intresserar dig så pröva. Ord eggar mer än man tror faktiskt. Jag har haft det och det tog mig till höjder jag aldrig anat.

Testa.

Jag tycker så mycket om att sitta i mörkret på natten och chatta med dig. Jag vet inte hur många timmar vi ägnat åt det, men det är väldigt många. Säkert långt över 1000 timmar. Det är väldigt speciellt att lära känna en vilt främmande människa över nätet. Ingen yta, inga förutfattade meningar. Bara det att en annan lyssnar på mig, på mina tankar. Man blir sällan avbruten, kan föra långa ingående samtal...som bara vi vet om. Härligt. 

..att jag inte var så känslig. Att jag inte smittas av andras humör utan kan behålla mitt oftast ganska goda humör. Men om det är någon som betyder något för mig så hänger jag ofta med i det sinnesläget. Vad säger det om mig?

Att jag tror att det är mitt fel? Att det är något jag gjort?

Jobbigt är det iaf.

Alltså, är det passion, vänskap eller tillit`? Kanske vill man har allt.

Hur vet man att man har älskat?

Kanske tror man det, eller så var det förälskelse som lagt sig så småningom.

Ja det är dett stort ämne, allt beror väl på vad man lägger för värderingar i ordet.